Kännetecknen för den räddade gruppen och om vissa brister tar en ut från den

بسم الله الرحمن الرحيم

I Allāhs den Barmhärtiges den Nåderikes namn!

Kännetecknen för den räddade gruppen och om vissa brister tar en ut från den.

Fråga:

Vilka är de största kännetecknen för den räddade gruppen? Om man brister i vissa aspekter, står man då utanför denna grupp?
Svar: De mest utmärkande kännetecknen för den räddade gruppen är lydnad av det som profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – följde i trosprinciper, dyrkan, karaktär och uppförande. Vi ser att dessa fyra framträder i dem.

I trosprinciper finner man att de håller fast vid det som bevisas genom Allāhs skrift och Hans sändebuds

sunnah när de uppriktigt deklarerar Allāhs enhet i frågor om dyrkan, herrskap samt namnen och egenskaperna.
I dyrkan finner vi att denna grupp särskiljer sig genom sitt fullständiga följande av vad profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – gjorde i alla former av dyrkan: form, antal, tidpunkt, plats och syfte. Det går inte att finna att de för in något i Allāhs religion. I stället uppträder de på bästa sätt mot Allāh och Hans sändebud och de dyrkar enbart på det sätt som Allāh har tillåtet.

I karaktär finner vi också att de utmärker sig från andra genom deras finna sätt, som i deras kärlek till det som är bra för muslimer, öppenhjärtighet, glada leenden, fina sätt att tala på, generositet, mod och andra ädla karaktärsdrag.
I uppförande finner vi dem behandla människor med ärlighet och öppenhet. Dessa både särdrag har profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – talat om när han sade:

”Båda parter i en affärsuppgörelse har rätt att upplösa den så länge de inte skiljs åt och om de talar sanning och gör allting klart och tydligt kommer de att välsignas i sina affärer, men om de ljuger eller döljer någonting kommer välsignelsen i deras uppgörelse att suddas ut.”
[al-Bukhārī 2097]

En bristfällighet i dessa egenskaper hindrar inte att en person tillhör den räddade gruppen men var och en kommer att vara i nivå med sina handlingar. Bristfälligheter i tawhīd kan tänkas ta en person ur den räddade gruppen. Detta kan bero på en felaktig uppriktighet [att någon inte handlar enbart för Allāh] eller på de innovationer någon tar sig för. Innovationer kan vara av den grad att de leder till utträde ur den räddade gruppen.

Bristfälligheter i karaktär eller beteende tar en inte ur den räddade gruppen, även om det kan minska ens status.
Vi kan tänkas kräva en mer detaljerad förklaring när det gäller karaktär. En av de viktigaste aspekterna när det gäller god karaktär är ju en enad röst och en enighet om den sanning som Allāh den Upphöjde har påbjudit oss när Han sagt:

Koranen (42:13)
”Han har föreskrivit för er samma [regel för] tron som Han anbefallde Noa – detta har Vi uppenbarat för dig [Muhammad] – och som Vi anbefallde Abraham och Moses och Jesus, nämligen att hålla fast vid [den sanna] trons [principer] och att aldrig tillåta söndring.”

Han har även informerat oss om att Muhammad är oskyldig till att människor splittrar sig i religionsfrågor och delar sig i grupper.

Allāh den Allsmäktige säger:
Koranen (6:159)

”Du har inte ansvar för dem som ger upphov till splittring i sin religion och bildar sekter. Ingen utom Gud skall döma dem, och då skall Han låta dem veta vad deras handlingar [var värda].”

Således är en enad röst och harmoni hjärtan emellan bland de mest särskiljande karaktärsdragen för den räddade gruppen – ahlus-sunnah wal-jamā’at. När oenigheter uppstår mellan dem – som beror på ijtihād i frågor som det är tillåtet att utöva ijtihād i – ger de inte plats åt bitterhet, fiendskap eller hat mot varandra. Även om detta skulle inträffa känner de att de är bröder. Detta gör de till den grad att en av dem ber bakom en imam som denne inte anser vara rituellt ren, medan imamen anser att han är det. När någon av dem, exempelvis, ber bakom en imam som har ätit kamelkött och denne imam inte anser att det gör tvagningen ogiltig, men den som leds i bön anser att den blir det, är han [som leds] ändå av åsikten att hans bön bakom denne imam är giltig även om han inte hade gjort så om han hade bett själv.

Detta beror på att de anser att skilda åsikter som beror på ijtihād, i frågor där det är tillåtet att utöva ijtihād, inte är sanna meningsskiljaktigheter. Anledningen är att de som är oeniga har följt de bevis som de är skyldiga att följa – bevis som det inte är tillåtet att förneka. De anser att då deras broder, om brodern inte håller med om något och följer ett visst bevis, faktiskt inte har en avvikande åsikt. Detta beror på att de kallar till att följa bevisen, vad det än må vara. Är brodern inte enig med dem, på grund av något bevis som denne har, då är brodern egentligen enig med dem. Brodern handlar ju enligt vad de kallar och vägleder till – att döma enligt Allāhs skrift och profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah.

De meningsskiljaktigheter som uppstod mellan profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – följeslagare – må Allāh vara nöjd med dem –i frågor som dessa, det känner många av de lärde väl till. Detta inträffade även under profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – tid men han tillrättavisade dem inte på grund av det.

När han [Profeten] återvände från slaget vid al-Ahzab befallde [ängeln] Gabriel honom att attackera Banu Quraizah som hade brutit ett avtal. Profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – kommenderade följeslagarna genom att säga:

”Ingen bör be eftermiddagsbönen utom vid Banu Quraizah.”

[al-Bukhārī 946 och Muslim 1770]

De begav sig då från Medina och det blev tid för eftermiddagsbönen. Vissa sköt upp eftermiddagsbönen tills de nådde Banu Quraizah och då hade bönens tid hunnit gå ut. De gjorde så för att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – hade sagt:

”Ingen bör be eftermiddagsbönen utom vid Banu Quraizah.” Några andra av dem bad vid den angivna tiden och de sade: ”Profeten ville att vi skulle bege oss av tidigt mot Banu Quraizah och han ville inte att vi skulle skjuta upp bönen över den angivna tiden.”

De [den sista gruppen hade] rätt men trots detta tillrättavisade profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – ingen av de båda grupperna. Ingen av de båda grupperna hyste heller någon fiendskap eller illvilja mot varandra på grund av deras olika förstålelser av vad han hade sagt.

Därför anser jag det vara en skyldighet, för muslimer som påstår sig följa [profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser –] sunnah, att vara en enhet och att inte dela sig i fraktioner – där den ena tillhör en grupp och där den andra tillhör en annan grupp – vilket får dem att attackera varandra med fientliga ord och hysa fiendskap och hat mot varandra på grund av meningsskiljaktigheter i frågor där det är tillåtet att utöva ijtihād. Det finns inget behov av att urskilja varje fraktion med ett namn men den vise förstår och frågan blir klar för denne.

Jag anser att ahlus-sunnah wal-jamā’at måste ena sig även om de är oeniga i vissa frågor på grund av att de har förstått bevisen på olika sätt. Detta beror på att det finns rum för ömsesidiga eftergifter i dessa frågor, och all lovprisan samt tacksamhet tillhör Allāh.
Det viktiga är att alla hjärtan är i harmoni och att man talar med en röst. Det råder ju inga tvivel om att muslimernas fiender älskar att se muslimer splittrade. Detta oberoende av om de är fiender som öppet visar sin fiendskap eller om de är fiender som ger intrycket av att vara vänner till muslimer och islam, när de i själva verket inte är det.

Därför måste vi utmärka oss med detta, den räddade gruppens karaktärsdrag, som är att man talar med en röst.

Hämtat från:

http://al-ibadah.com/admin/index.php?article=1069

Frid! Meddie.