En del av Islam kritikerna har skymfat profeten (fred vare med honom) genom att påstå att han var en egoistisk vällusting. Dom har anklagat honom för att ha karaktärsfel som knappast är förenligt med att vara av medelmåttig dygd, ännu mindre att vara en profet och Guds siste budbärare, såväl som den bäste modellen för mänskligheten att följa.
Baserat på de lättillgängliga nedteckande biografier och autentiska redovisningar av hans säganden och handlingar, så framgår det klart att han levde ett strikt disciplinerat liv och att hans äktenskap var en del av otaliga bördor som han fick bära som Guds siste budbärare.
Orsakerna för hans äktenskap varierar. Dock står de alla i relation till hans roll som ledare för det muslimska samfundet och hans ansvar att leda nya muslimer mot Islams normer och dess värderingar.
När Muhammad (fred vare med honom) var 25 år, före han kallades till hans framtida mission, gifte han sig med Khadija, hans första fru. När man känner till den omgivande kulturella miljön och det klimatet och med tanke på hans ungdom, är det anmärkningsvärt att han vann ett rykte att vara perfekt dygdig, hade integritet och var förtroendefull. Så snart som han kallades till profetskap, så tvekade hans fiender inte att uttala falskt förtal emot honom men inte en enda gång vågade någon av dom hitta på något som var för osannolikt gällande honom.
Khadija var 15 äldre än honom. Detta äktenskap var mycket speciellt och exceptionellt i Allahs profets ögon. Under 23 år var deras liv en tid av oavbruten belåtenhet i perfekt trofasthet. Under det åttonde året av hans profetskap, avled hon och lämnade profeten (fred vare med honom) som den ende föräldern till deras barn under en period av 4 till 5 år.
Även hans fiender måste tillstå att under dessa år så gick det inte att hitta några brister i hans moraliska karaktär. Profeten (fred vare med honom) tog ingen annan fru under Khadijas livstid, även om allmänheten skulle ha tillåtit honom att göra det. När han började att gifta sig med andra kvinnor, var han redan över 55 år, när det inte återstår så stort intresse och önskan för äktenskap längre.
Hur kunde han vara för månggifte? Den frågan ställs ofta av människor som inte har någon religion, eller av judar eller kristna. När det gäller den första gruppen, så har de ingen rätt att döma människor som följer en religiös väg i livet. Deras eget förfarande när det gäller det motsatta könet grundar sig på deras egna önskemål, oavsett vad de säger.
De bryr sig inte om konsekvenserna för sådana förbindelser varken när det gäller dem själva, inte för barnen som det resulterar i eller funderar inte över hur deras lössläppthet påverkar ungdomar i allmänhet. De ser sig själva som fria, de deltar i sådana ting som homosexualitet och värre än det (men förhoppningsvis mera begränsat) incest, pedofili, och ett flertal manliga/kvinnliga partners. Dessa människor kritiserar profeten (fred vare med honom) endast för att dra ner andra till deras egen nivå.
Judar och kristna som attackerar profeten (fred vare med honom) för hans månggiften gör det pga rädsla och avundsjuka gentemot Islam. De glömmer att de stora judiska patriarkerna, som kallas profeter i Bibeln och Koranen och är ärade av utövare av tre religioner, är exempel på utomordentlig moral, och de praktiserade alla månggifte i mycket större utsträckning.
Månggifte kom inte ursprungligen från muslimer. Därutöver när det gäller profetens praktik av detta så har det en mycket vidare betydelse än vad människor i allmänhet känner till. Å ena sidan så var profeten (fred vare med honom) polygam för att kunna förmedla hans Sunnah (exempel och normer av islamisk lag).
Eftersom Islam täcker varje del av en människas liv, så kan privata relationer inte förbli oberörda. Därför måste det finnas kvinnor som kan leda andra kvinnor i dessa ting. Det finns inget utrymme för anspelande språk och antydningar och innebörd. De kyska och dygdiga kvinnorna i profetens hushåll var ansvariga för att förklara normer och regler av privat natur för andra muslimer.
En del av profetens äktenskap ingicks av specifika anledningar:
Eftersom hans fruar var unga, medelålders och gamla, så kan behoven och normerna för islamiska lag exemplifieras i relation till deras olika stadier och erfarenheter i livet. De var lärda och tillämpades först inom profetens hushåll, och sedan vidare till andra muslimer av hans fruar.
Alla hans fruar var från olika klaner och stammar, vilket tillät profeten att etablera band av släktskap inom det starkt växande muslimska samfundet. De utgjorde också en djup tillgivenhet för honom bland muslimerna, genom vilket han kunde skapa och säkerställa jämlikhet och broderskap på ett praktiskt sätt och med religionen som bas.
Varje fru, både före och efter profeten (fred vare med honom) visade sig vara till stor nytta och i tjänst för Islams sak. De förmedlade hans budskap och tolkade det för deras klaner, den yttre och den inre känslan, egenskaperna, uppförandet och tron hos den man som var sammansluten med Koranen.
Islam i praktiken. På detta sätt lärde sig alla muslimer om Koranen, ahadith, koranisk tolkning och förklaring, och islamiskt rättsväsende och blev på så sätt fullt medvetna om Islams natur och anda.
Genom sina äktenskap, etablerade profeten (fred vare med honom) ett släktskap i Arabien. Det gav honom möjligheten att fritt röra sig och accepteras som en medlem i varje familj. Eftersom dom ansåg honom vara en av deras egna, så kände de att de kunde gå till honom personligen och fråga honom om det här livet och det kommande.
Stammarna drog också kollektivt fördel av deras närhet till honom: dom ansåg sig själva vara lyckligt lottade och var stolta över det förhållandet, sådom Umayyads (genom umm Habiba), Hashimiterna (genom Zaynab bint Jahsh) och Bani Makhzum (genom umm Salama).
Så långt är det i generellt beaktande och kan i vissa avseenden gälla alla profeter. Nu ska vi dock se lite utdrag från Ummahat al-Mu’minin (de troendes mödrar) inte i äktenskapens ordning utan utifrån ett annat perspektiv.
Khadija var profetens (fred vare med honom) första fru. Hon gifte sig med honom före hans kallan till profetskap. Även om hon var 15 år äldre, så var det hon som bar hans barn, utom Ibrahim, som inte överlevde spädåldern. Khadija var också hans vän, delade hans målmedvetenhet och ideal på ett anmärkningsvärt sätt.
Deras äktenskap var underbart välsignat, för dom levde tillsammans i harmoni under 23 år. Genom varje prövning och förföljelse som kom från de meckanska icke troende, så var hon hans käraste följeslagare och hjälpare. Han älskade henne djupt och han gifte sig inte med någon annan kvinna under tiden hon levde.
Detta äktenskap var ett ideal i intimitet, vänskap, gemensam respekt, stöd och tröst. Även om han var trogen och lojal till sina fruar, så glömde han aldrig Khadija och nämnde hennes dygder och meriter vid många tillfällen. Han gifte sig med en annan kvinna först 4 eller 5 år efter Khadijas död.
Fram till det var han både mamma och pappa för sina barn, försåg dem med deras dagliga mat och försörjning och tog del av deras bekymmer och vedermödor. Att påstå att en sådan man var sensualist eller driven av sexuell lust är oseriöst.
Aisha var dotter till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), som var hans bäste vän och en hängiven följeslagare. Han var en av de första till Islam och längtade efter att etablera en djup tillgivenhet mellan sig själv och profeten (fred vare med honom) genom ett äktenskap.
Genom att gifta sig med Aisha, vann profeten den högsta ära och tillmötesgående till en man som hade delat både goda och svåra tider med honom. På detta sätt, vann Abu Bakr och A’isha anseendet att vara andligen och fysiskt nära profeten.
A’isha visade sig vara en anmärkningsvärt intelligent och klok kvinna, för hon hade både insikten och tempramentet att bära vidare arbetet med profetisk mission. Hennes äktenskap föreberedde henne att vara en andlig vägvisare och lärare för alla kvinnor.
Hon blev en av profetens bästa elever och lärljungar. Genom honom, som så många andra muslimer under denna välsignade tid, så mognade och fullkomligades hennes skicklighet och talang så att hon kunde förena sig med honom saligheten både som fru och som en elev.
Hennes liv och hängivenhet för Islams sak bevisar att en sådan ovanlig person var värd att vara profetens fru. Hon var en av de största auktoriteterna när det gäller ahadith, en utomordentlig Koran kommentator och en utmärkande och kunnig expert på islamisk lag. Hon representerade de inre och yttre kvaliteérna och erfarenheterna av profeten Muhammad (fred vare med honom).
Det är säkerligen därför som profeten (fred vare med honom) blev tillsagd i en dröm att han skulle gifta sig med A’isha. Trots att hon fortfarande vara oskyldig och inte visste något om män eller världsliga ting, så förebereddes hon och blev en medlem av profetens hushåll.
Umm Salama från klanen Makhzum, var först gift med sin kusin. Paret hade omfamnat Islam alldeles i början och emigrerat till Abyssinien för att undvika förföljelse. Efter deras ankomst, så emigrerade de och deras fyra barn till Medina. Hennes man deltog i många slag och dog efter att ha blivit allvarligt skadad vid slaget vid Uhud.
Abu Bakr och ’Umar föreslog äktenskap med henne, då de var medvetna om hennes lidande som en utblottad änka med barn att försörja. Hon vägrade, hon trodde inte att någon kunde vara bättre än hennes tidigare man hade varit.
Efter ett tag föreslog profeten (fred vare med honom) äktenskap med henne. Det var rätt och naturligt, för denna kvinna hade aldrig varit skygg för att göra uppoffringar och att lida för Islams skull. Nu när hon var ensam efter att flera år ha levt i den ädlaste av arabiska klaner, så kunde hon inte ignoreras och lämnas att tigga sig genom livet.
Med tanke på hennes fromhet, uppriktighet, och vad hon genomlidigt, så var hon förtjänt av att få hjälp. Genom att gifta sig med henne gjorde profeten (fred vare med honom) vad han alltid hade gjort; gjorde sig vän med de som han saknade som vänner, stötte de ostötta, och beskyddade de obeskyddade. Under de rådande omständigheterna så fanns det inget annat sätt som var vänligare och mer nåderikt att hjälpa henne på.
Umm Salama var också intelligent och hade lätt att förstå. Hon hade kapaciteten och begåvningen att bli en andlig vägledare och lärare. När profeten (fred vare med honom) tog henne under sitt beskydd, så accepterades en ny elev till vilken alla kvinnor skulle komma att vara tacksamma och som accepterades i skolan av kunskap coh vägledning.
Profeten var nu nästan 60 år och gifte sig med en änka med flera barn och med de utgifter och ansvar som det medförde kan detta endast förstås utifrån att det vae en handling av medkänsla som förtjänar vår beundran för hans oändliga reserver av medmänsklighet.
Umm Habiba var dotter till Abu Sufyan, en tidig och beslutsam fiende till profeten och medlem av Meckas månggudadyrkande religion. Ändå var hans dotter en av de första muslimerna. Hon emigrerade till Abyssinien med sin man, där han så småningom avsade sig sin tro och omfamnade Kristendomen. Även när hon var separerad från sin man så förblev hon en muslim. Kort efter det dog hennes man och hon blev ensam och levde i svårighet i exil.
Följeslagarna som var ett fåtal och knappast kunde försörja sig själva, kunde inte erbjuda mycket hjälp. Så vad kunde hon göra? Hon kunde konvertera till Kristendomen och få hjälp den vägen (vilket var otänkbart). Hon kunde återvända till sin fars hem, som nu var huvudkvarter för kriget mot Islam (så det var otänkbart). Hon kunde gå från hus till hus som en tiggare, men återingen det var ett otänkbart alternativ för en medlem av en tillhörande en av de rikaste och ädlaste arabiska familjerna och det skulle medföra skam över hennes familjenamn att göra så.
Gud gottgjorde umm Habiba för hennes ensamma exil i en osäker omgivning bland människor av en annan ras och religion, och för hennes förtvivlan av hennes mans avfällan och död, genom att arrangera att profeten skulle gifta sig med henne.
När han fick reda på hennes omständighet, skickade profeten (fred vare med honom) ett äktenskapserbjudande genom kung Negus. Denna ädla och generösa handling var ett praktiskt bevis på: ’’Vi har sänt dig (Muhammad) enbart som (ett vittnesbörd om) Vår nåd till alla folk.’’ Koranen 21:107
Så umm Habiba ingick i profetens hushåll som fru och som elev, och bidrog med mycket god moral och andligt liv till de som lärde sig från henne. Äktenskapet blev en länk mellan Abu Sufyans inflytelserika familj med profetens person och hushåll, som blev orsaken till att dess medlemmar fick omvärdera sin attityd.
Det är också möjligt att spåra inflytandet av detta äktenskap, bortom Abu Sufyans familj och till Umayyads i allmänhet, som styrde muslimerna under nästan ett århundrade.
Denna klan vars medlemmar hade varit i det närmaste fanatiska i deras hat gentemot islam, frambringade en del av Islams mest ryktbara krigare, administratörer och guvernörer. Utan tvekan så var det detta äktenskap som startade förändringen, för profetens djup när det gällde generositet och storsinthet av själen, var troligtvis något som överväldigade dem.
Zaynab bint Jahsh var en kvinna av ädel härkomst och en nära anhörig till profeten (fred vare med honom). Hon var därutöver en kvinna av djup fromhet, som fastade mycket, som vakade mycket, var generös gentemot de fattiga.
När profeten arrangerade giftermål med Zayd, en afrikansk fd slav som han hade adopterat som sin son, var först Zaynabs familj och Zaynab själv ovillig till det. Familjen hade hoppats på att deras dotter skulle gifta sig med profeten. Men när dom insåg att profeten hade beslutat på annat sätt, så gick dom med på det pga av sin aktning och kärlek för profeten och hans auktorietet.
Zayd hade blivit förslavad som barn under ett stamkrig. Khadija kom med honom och hade givit honom som present till Muhammad (fred vare med honom) när hon gifte sig med honom. Profeten befriade honom omedelbart och strax därefter, adopterade han honom som sin son.
Han insisterade på detta äktenskap för att etablera och fastslå jämlikhet mellan muslimer, och för att bryta ner de arabiska fördomarna gentemot slavar och att frigivna kunde gifta sig med de som var födda fria.
Äktenskapet var olyckligt. Den ädla Zaynab var en god muslim av mycket from och säregen kvalitet. Den frigivna Zayd var bland de första som omfamnade Islam, och han var också en god muslim. Både älskade och lydde profeten, men dom passade inte ihop. Zayd frågade profeten (fred vare med honom) flera gånger om att tillåta dom att skilja sig. Han blev tillsagd att ha tålamod och inte skilja sig från Zaynab.
Men dag kom Gabriel med en gudomlig uppenbarelse att profetens äktenskap med Zaynab redan var skrivet: ’’...gav Vi henne som hustru åt dig...’’ Koranen 33:37. Detta påbud var en av de svåraste prövningarna som profeten så långt hade stött på, för han blev beordrad att bryta något som var ett socialt tabu.
Ändå så måste det göras för Guds skull, precis som Gud beordrade. A’isha sa senare: ’’Hade budbäraren varit benägen att undertrycka någon del av uppenbarelsen, skulle han säkerligen ha undertryckt denna vers.
Gudomlig visdom var att Zaynab skulle ingå i profetens hushåll, så att hon kunde bli förberedd för att vägleda och upplysa muslimer. Som hans fru, visade hon sig värdig inför sin nya position genom att alltid vara medveten om sina skyldigheter och att vara tillmötesgående passande hennes roll, vilket hon uppfyllde tillfredsställande.
Före Islam, ansågs en adopterad son som en biologisk son. Genom att adoptera sin frus son ansågs sonen vara som ens egen son. Enligt den koraniska versen, så faller ’’fd fruar till era söner som kommit från era ländstycken’’ inom ramen för förbud och gäller inte adopterade söner, för det finns inga blodsband.
Vad som nu var uppenbart var inte det på den tiden. Detta djupt rotade stam tabu bröts genom detta äktenskap, precis som Gud hade avsett.
För att detta oantastligt skulle vinna auktoritet för framtida generationers muslimer, så var profeten själv tvungen att bryta detta tabu. Det är ytterligare ett betydelsefullt exempel på hans djupa tro att han gjorde som han blev tillsagd, och befriade sitt folk från en rättslig fantasi som innehöll en vinklad realitet.
Juwayriya bint Harith som var dotter till Harith, ledare för det besegrade Bani Mustaliq, tillfångatogs under en militärkampanj. Hon hölls fången tillsammans med andra medlemmar av sin stolta familj och andra i hennes stam bland ’vanligt folk’. Hon var mycket olycklig när hon togs till profeten (fred vare med honom), för hennes släkt hade mist allting och hon kände ett djupt hat och fiendskap gentemot muslimerna.
Profeten förstod hennes sårade stolthet, värdighet och lidande; ännu viktigare han förstod hur han skulle handskas med detta på ett effektivt sätt. Han gick med på att betala hennes lösen, frigav henne och bad henne att gifta sig med honom.
När Ansar och Muhajirun nu insåg att Bani Mustaliq stod i en relation till profeten genom detta giftermål, frigav dom ca 100 familjer som ännu inte givits lösen för. En så ärad stam kunde inte tillåtas att förbli i slaveri. På detta sätt vanns hjärtat hos Juwayriya och hennes folk.
Dessa 100 familjer välsignade äktenskapet. Genom hans hängivna klokhet och generositet, så vände profeten (fred vare med honom) ett nederlag för några till seger för alla, och vad som hade varit fiendskap och förtvivlan blev istället vänskap och glädje.
Safiyya bint Hayayy var dotter till hövdingen för den judiska stammen i Khaybar, som hade övertalat Bani Qurayza att bryta avtalet med profeten (fred vare med honom). Från sina tidiga dagar hade hon sett sin familj och anhöriga motsätta sig profeten (fred vare med honom). Hon hade mist sin far, broder och man i krig mot muslimerna och tillfångatogs så småningom av dem.
Attityden och handlingarna som gjordes mot hennes familj och anhöriga kan ha varit orsak till hennes djupa önskan att söka hämnd. Tre dagar före profeten (fred vare med honom) nådde Khaybar, drömde hon om en brilliant måne som kom ut från Medina, som rörde sig mot Khaybar, och ramlade i hennes famn.
Hon sa senare: ’’När jag tillfångatogs, började jag hoppas att min dröm skulle bli sann.’’ När hon fördes inför profeten (fred vare med honom) som fånge, befriade han henne och erbjöd henne att förbli judinna och att återvända till sitt folk, eller att omfamna Islam och bli hans fru. ’’Jag valde Gud och Hans budbärare.’’ sa hon. Kort efter det gifte de sig.
Upptagen i profetens hushåll, bevittanade hon i första hand muslimernas förfining och tillmötesgående. Hennes attityd till sina tidigare upplevelser förändrades, och hon kom att uppskatta den stora äran av att vara profetens fru.
Som ett resultat av äktenskapet, så förändrades judarnas attityd eftersom det gav dom möjlighet att lära känna profeten (fred vare med honom) på närmare håll. Det är värt att notera att sådana nära band mellan muslimer och icke muslimer kan bidra till att bättre förstå varandra och att på det sättet etablera en gemensam respekt och tolerans som social norm.
Sawda bint Zam’ah ibn Qays var änka till Sakran. De var bland de första som omfamnade Islam, de hade emigrerat till Abyssinine för att undkomma meckanernas förföljelse. Sakran dog i exil, och lämnade sin fru fullständigt utblottad. För att vara henne behjälplig, även om profeten själv hade det svårt så gifte han sig med henne. Äktenskapet inleddes ett flertal år efter Khadijas död.
Hafsa var dotter till ’Umar ibn al-Khattab, den kommande framtida andra kalifen. Denna goda kvinna hade förlorat sin man, som emigrerade till både Abyssinien och Medina, där han blev dödligt sårad under ett krig för Guds skull. Hon förblev ensam för ett tag. ’Umar önskade äran och välsignelsen att vara nära profeten i den här världen och i den nästa. Profeten ärade den önskan genom att gifta sig med Hafsa för att skydda och hjälpa dottern till hans trogne lärljunge.
Givet ovanstående fakta, är det klart att profeten (fred vare med honom) gifte sig med dessa kvinnor av olika orsaker: för att hjälpa dom ur deras hjälplöshet eller kvinnor som levde under svåra omständigheter, för att trösta och ära de som var arga och kände sig utanför, för att föra samman tidigare fiender och därmed skapa harmoni, för att vinna vissa enastående begåvade män och kvinnor till Islam.
För att etablera nya normer i förhållanden mellan människor inom det förenade broderskapet i tron på Gud, och att ära med familjeband de två män som var de första ledarna i det muslimska samfundet efter hans död. Dessa äktenskap hade inget att göra med eftergivenhet emot sig själv, personliga önskemål, eller lust.
Med undantag för A’isha så var alla profetens fruar änkor, och alla hans äktenskap efter det med Khadija ingicks när han redan var en gammal man. Långt ifrån att vara självtillfredsställande så var dessa äktensakp tecken på självdisciplin.
En del av den disciplinen var att förse varje fru noggrant med rättvisa, att dela rättvist varje skral resurs som han gav dem för deras uppehälle, för deras anpassning och deras underhåll. Han delade också sin tid jämlikt mellan dem, och såg dem och behandlade dem med jämlikhet när det gällde vänskap och respekt. Det faktum att alla hans fruar kom bra överens med varandra är inte en liten bedrift för hans geniala sätt att skapa fred och harmoni. Med var och en av dom var han inte bara en försörjare utan också en vän och följeslagare.
Antalet fruar som profeten hade var en dispens endast för honom. En del av meriterna och visdomen i detta, så som vi förstår dem, har förklarats. Alla andra muslimer är tillåtna maximalt fyra fruar vid ett och samma tillfälle. När uppenbarelsen om begränsat månggifte kom, hade profetens äktenskap redan ingåtts. Efter det gifte han sig inte med några andra kvinnor.
Källa: Fethullah Gulen
(översättning till svenska av syster umm Zakaria)
http://www.islam-svarar.net/
Baserat på de lättillgängliga nedteckande biografier och autentiska redovisningar av hans säganden och handlingar, så framgår det klart att han levde ett strikt disciplinerat liv och att hans äktenskap var en del av otaliga bördor som han fick bära som Guds siste budbärare.
Orsakerna för hans äktenskap varierar. Dock står de alla i relation till hans roll som ledare för det muslimska samfundet och hans ansvar att leda nya muslimer mot Islams normer och dess värderingar.
När Muhammad (fred vare med honom) var 25 år, före han kallades till hans framtida mission, gifte han sig med Khadija, hans första fru. När man känner till den omgivande kulturella miljön och det klimatet och med tanke på hans ungdom, är det anmärkningsvärt att han vann ett rykte att vara perfekt dygdig, hade integritet och var förtroendefull. Så snart som han kallades till profetskap, så tvekade hans fiender inte att uttala falskt förtal emot honom men inte en enda gång vågade någon av dom hitta på något som var för osannolikt gällande honom.
Khadija var 15 äldre än honom. Detta äktenskap var mycket speciellt och exceptionellt i Allahs profets ögon. Under 23 år var deras liv en tid av oavbruten belåtenhet i perfekt trofasthet. Under det åttonde året av hans profetskap, avled hon och lämnade profeten (fred vare med honom) som den ende föräldern till deras barn under en period av 4 till 5 år.
Även hans fiender måste tillstå att under dessa år så gick det inte att hitta några brister i hans moraliska karaktär. Profeten (fred vare med honom) tog ingen annan fru under Khadijas livstid, även om allmänheten skulle ha tillåtit honom att göra det. När han började att gifta sig med andra kvinnor, var han redan över 55 år, när det inte återstår så stort intresse och önskan för äktenskap längre.
Hur kunde han vara för månggifte? Den frågan ställs ofta av människor som inte har någon religion, eller av judar eller kristna. När det gäller den första gruppen, så har de ingen rätt att döma människor som följer en religiös väg i livet. Deras eget förfarande när det gäller det motsatta könet grundar sig på deras egna önskemål, oavsett vad de säger.
De bryr sig inte om konsekvenserna för sådana förbindelser varken när det gäller dem själva, inte för barnen som det resulterar i eller funderar inte över hur deras lössläppthet påverkar ungdomar i allmänhet. De ser sig själva som fria, de deltar i sådana ting som homosexualitet och värre än det (men förhoppningsvis mera begränsat) incest, pedofili, och ett flertal manliga/kvinnliga partners. Dessa människor kritiserar profeten (fred vare med honom) endast för att dra ner andra till deras egen nivå.
Judar och kristna som attackerar profeten (fred vare med honom) för hans månggiften gör det pga rädsla och avundsjuka gentemot Islam. De glömmer att de stora judiska patriarkerna, som kallas profeter i Bibeln och Koranen och är ärade av utövare av tre religioner, är exempel på utomordentlig moral, och de praktiserade alla månggifte i mycket större utsträckning.
Månggifte kom inte ursprungligen från muslimer. Därutöver när det gäller profetens praktik av detta så har det en mycket vidare betydelse än vad människor i allmänhet känner till. Å ena sidan så var profeten (fred vare med honom) polygam för att kunna förmedla hans Sunnah (exempel och normer av islamisk lag).
Eftersom Islam täcker varje del av en människas liv, så kan privata relationer inte förbli oberörda. Därför måste det finnas kvinnor som kan leda andra kvinnor i dessa ting. Det finns inget utrymme för anspelande språk och antydningar och innebörd. De kyska och dygdiga kvinnorna i profetens hushåll var ansvariga för att förklara normer och regler av privat natur för andra muslimer.
En del av profetens äktenskap ingicks av specifika anledningar:
Eftersom hans fruar var unga, medelålders och gamla, så kan behoven och normerna för islamiska lag exemplifieras i relation till deras olika stadier och erfarenheter i livet. De var lärda och tillämpades först inom profetens hushåll, och sedan vidare till andra muslimer av hans fruar.
Alla hans fruar var från olika klaner och stammar, vilket tillät profeten att etablera band av släktskap inom det starkt växande muslimska samfundet. De utgjorde också en djup tillgivenhet för honom bland muslimerna, genom vilket han kunde skapa och säkerställa jämlikhet och broderskap på ett praktiskt sätt och med religionen som bas.
Varje fru, både före och efter profeten (fred vare med honom) visade sig vara till stor nytta och i tjänst för Islams sak. De förmedlade hans budskap och tolkade det för deras klaner, den yttre och den inre känslan, egenskaperna, uppförandet och tron hos den man som var sammansluten med Koranen.
Islam i praktiken. På detta sätt lärde sig alla muslimer om Koranen, ahadith, koranisk tolkning och förklaring, och islamiskt rättsväsende och blev på så sätt fullt medvetna om Islams natur och anda.
Genom sina äktenskap, etablerade profeten (fred vare med honom) ett släktskap i Arabien. Det gav honom möjligheten att fritt röra sig och accepteras som en medlem i varje familj. Eftersom dom ansåg honom vara en av deras egna, så kände de att de kunde gå till honom personligen och fråga honom om det här livet och det kommande.
Stammarna drog också kollektivt fördel av deras närhet till honom: dom ansåg sig själva vara lyckligt lottade och var stolta över det förhållandet, sådom Umayyads (genom umm Habiba), Hashimiterna (genom Zaynab bint Jahsh) och Bani Makhzum (genom umm Salama).
Så långt är det i generellt beaktande och kan i vissa avseenden gälla alla profeter. Nu ska vi dock se lite utdrag från Ummahat al-Mu’minin (de troendes mödrar) inte i äktenskapens ordning utan utifrån ett annat perspektiv.
Khadija var profetens (fred vare med honom) första fru. Hon gifte sig med honom före hans kallan till profetskap. Även om hon var 15 år äldre, så var det hon som bar hans barn, utom Ibrahim, som inte överlevde spädåldern. Khadija var också hans vän, delade hans målmedvetenhet och ideal på ett anmärkningsvärt sätt.
Deras äktenskap var underbart välsignat, för dom levde tillsammans i harmoni under 23 år. Genom varje prövning och förföljelse som kom från de meckanska icke troende, så var hon hans käraste följeslagare och hjälpare. Han älskade henne djupt och han gifte sig inte med någon annan kvinna under tiden hon levde.
Detta äktenskap var ett ideal i intimitet, vänskap, gemensam respekt, stöd och tröst. Även om han var trogen och lojal till sina fruar, så glömde han aldrig Khadija och nämnde hennes dygder och meriter vid många tillfällen. Han gifte sig med en annan kvinna först 4 eller 5 år efter Khadijas död.
Fram till det var han både mamma och pappa för sina barn, försåg dem med deras dagliga mat och försörjning och tog del av deras bekymmer och vedermödor. Att påstå att en sådan man var sensualist eller driven av sexuell lust är oseriöst.
Aisha var dotter till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), som var hans bäste vän och en hängiven följeslagare. Han var en av de första till Islam och längtade efter att etablera en djup tillgivenhet mellan sig själv och profeten (fred vare med honom) genom ett äktenskap.
Genom att gifta sig med Aisha, vann profeten den högsta ära och tillmötesgående till en man som hade delat både goda och svåra tider med honom. På detta sätt, vann Abu Bakr och A’isha anseendet att vara andligen och fysiskt nära profeten.
A’isha visade sig vara en anmärkningsvärt intelligent och klok kvinna, för hon hade både insikten och tempramentet att bära vidare arbetet med profetisk mission. Hennes äktenskap föreberedde henne att vara en andlig vägvisare och lärare för alla kvinnor.
Hon blev en av profetens bästa elever och lärljungar. Genom honom, som så många andra muslimer under denna välsignade tid, så mognade och fullkomligades hennes skicklighet och talang så att hon kunde förena sig med honom saligheten både som fru och som en elev.
Hennes liv och hängivenhet för Islams sak bevisar att en sådan ovanlig person var värd att vara profetens fru. Hon var en av de största auktoriteterna när det gäller ahadith, en utomordentlig Koran kommentator och en utmärkande och kunnig expert på islamisk lag. Hon representerade de inre och yttre kvaliteérna och erfarenheterna av profeten Muhammad (fred vare med honom).
Det är säkerligen därför som profeten (fred vare med honom) blev tillsagd i en dröm att han skulle gifta sig med A’isha. Trots att hon fortfarande vara oskyldig och inte visste något om män eller världsliga ting, så förebereddes hon och blev en medlem av profetens hushåll.
Umm Salama från klanen Makhzum, var först gift med sin kusin. Paret hade omfamnat Islam alldeles i början och emigrerat till Abyssinien för att undvika förföljelse. Efter deras ankomst, så emigrerade de och deras fyra barn till Medina. Hennes man deltog i många slag och dog efter att ha blivit allvarligt skadad vid slaget vid Uhud.
Abu Bakr och ’Umar föreslog äktenskap med henne, då de var medvetna om hennes lidande som en utblottad änka med barn att försörja. Hon vägrade, hon trodde inte att någon kunde vara bättre än hennes tidigare man hade varit.
Efter ett tag föreslog profeten (fred vare med honom) äktenskap med henne. Det var rätt och naturligt, för denna kvinna hade aldrig varit skygg för att göra uppoffringar och att lida för Islams skull. Nu när hon var ensam efter att flera år ha levt i den ädlaste av arabiska klaner, så kunde hon inte ignoreras och lämnas att tigga sig genom livet.
Med tanke på hennes fromhet, uppriktighet, och vad hon genomlidigt, så var hon förtjänt av att få hjälp. Genom att gifta sig med henne gjorde profeten (fred vare med honom) vad han alltid hade gjort; gjorde sig vän med de som han saknade som vänner, stötte de ostötta, och beskyddade de obeskyddade. Under de rådande omständigheterna så fanns det inget annat sätt som var vänligare och mer nåderikt att hjälpa henne på.
Umm Salama var också intelligent och hade lätt att förstå. Hon hade kapaciteten och begåvningen att bli en andlig vägledare och lärare. När profeten (fred vare med honom) tog henne under sitt beskydd, så accepterades en ny elev till vilken alla kvinnor skulle komma att vara tacksamma och som accepterades i skolan av kunskap coh vägledning.
Profeten var nu nästan 60 år och gifte sig med en änka med flera barn och med de utgifter och ansvar som det medförde kan detta endast förstås utifrån att det vae en handling av medkänsla som förtjänar vår beundran för hans oändliga reserver av medmänsklighet.
Umm Habiba var dotter till Abu Sufyan, en tidig och beslutsam fiende till profeten och medlem av Meckas månggudadyrkande religion. Ändå var hans dotter en av de första muslimerna. Hon emigrerade till Abyssinien med sin man, där han så småningom avsade sig sin tro och omfamnade Kristendomen. Även när hon var separerad från sin man så förblev hon en muslim. Kort efter det dog hennes man och hon blev ensam och levde i svårighet i exil.
Följeslagarna som var ett fåtal och knappast kunde försörja sig själva, kunde inte erbjuda mycket hjälp. Så vad kunde hon göra? Hon kunde konvertera till Kristendomen och få hjälp den vägen (vilket var otänkbart). Hon kunde återvända till sin fars hem, som nu var huvudkvarter för kriget mot Islam (så det var otänkbart). Hon kunde gå från hus till hus som en tiggare, men återingen det var ett otänkbart alternativ för en medlem av en tillhörande en av de rikaste och ädlaste arabiska familjerna och det skulle medföra skam över hennes familjenamn att göra så.
Gud gottgjorde umm Habiba för hennes ensamma exil i en osäker omgivning bland människor av en annan ras och religion, och för hennes förtvivlan av hennes mans avfällan och död, genom att arrangera att profeten skulle gifta sig med henne.
När han fick reda på hennes omständighet, skickade profeten (fred vare med honom) ett äktenskapserbjudande genom kung Negus. Denna ädla och generösa handling var ett praktiskt bevis på: ’’Vi har sänt dig (Muhammad) enbart som (ett vittnesbörd om) Vår nåd till alla folk.’’ Koranen 21:107
Så umm Habiba ingick i profetens hushåll som fru och som elev, och bidrog med mycket god moral och andligt liv till de som lärde sig från henne. Äktenskapet blev en länk mellan Abu Sufyans inflytelserika familj med profetens person och hushåll, som blev orsaken till att dess medlemmar fick omvärdera sin attityd.
Det är också möjligt att spåra inflytandet av detta äktenskap, bortom Abu Sufyans familj och till Umayyads i allmänhet, som styrde muslimerna under nästan ett århundrade.
Denna klan vars medlemmar hade varit i det närmaste fanatiska i deras hat gentemot islam, frambringade en del av Islams mest ryktbara krigare, administratörer och guvernörer. Utan tvekan så var det detta äktenskap som startade förändringen, för profetens djup när det gällde generositet och storsinthet av själen, var troligtvis något som överväldigade dem.
Zaynab bint Jahsh var en kvinna av ädel härkomst och en nära anhörig till profeten (fred vare med honom). Hon var därutöver en kvinna av djup fromhet, som fastade mycket, som vakade mycket, var generös gentemot de fattiga.
När profeten arrangerade giftermål med Zayd, en afrikansk fd slav som han hade adopterat som sin son, var först Zaynabs familj och Zaynab själv ovillig till det. Familjen hade hoppats på att deras dotter skulle gifta sig med profeten. Men när dom insåg att profeten hade beslutat på annat sätt, så gick dom med på det pga av sin aktning och kärlek för profeten och hans auktorietet.
Zayd hade blivit förslavad som barn under ett stamkrig. Khadija kom med honom och hade givit honom som present till Muhammad (fred vare med honom) när hon gifte sig med honom. Profeten befriade honom omedelbart och strax därefter, adopterade han honom som sin son.
Han insisterade på detta äktenskap för att etablera och fastslå jämlikhet mellan muslimer, och för att bryta ner de arabiska fördomarna gentemot slavar och att frigivna kunde gifta sig med de som var födda fria.
Äktenskapet var olyckligt. Den ädla Zaynab var en god muslim av mycket from och säregen kvalitet. Den frigivna Zayd var bland de första som omfamnade Islam, och han var också en god muslim. Både älskade och lydde profeten, men dom passade inte ihop. Zayd frågade profeten (fred vare med honom) flera gånger om att tillåta dom att skilja sig. Han blev tillsagd att ha tålamod och inte skilja sig från Zaynab.
Men dag kom Gabriel med en gudomlig uppenbarelse att profetens äktenskap med Zaynab redan var skrivet: ’’...gav Vi henne som hustru åt dig...’’ Koranen 33:37. Detta påbud var en av de svåraste prövningarna som profeten så långt hade stött på, för han blev beordrad att bryta något som var ett socialt tabu.
Ändå så måste det göras för Guds skull, precis som Gud beordrade. A’isha sa senare: ’’Hade budbäraren varit benägen att undertrycka någon del av uppenbarelsen, skulle han säkerligen ha undertryckt denna vers.
Gudomlig visdom var att Zaynab skulle ingå i profetens hushåll, så att hon kunde bli förberedd för att vägleda och upplysa muslimer. Som hans fru, visade hon sig värdig inför sin nya position genom att alltid vara medveten om sina skyldigheter och att vara tillmötesgående passande hennes roll, vilket hon uppfyllde tillfredsställande.
Före Islam, ansågs en adopterad son som en biologisk son. Genom att adoptera sin frus son ansågs sonen vara som ens egen son. Enligt den koraniska versen, så faller ’’fd fruar till era söner som kommit från era ländstycken’’ inom ramen för förbud och gäller inte adopterade söner, för det finns inga blodsband.
Vad som nu var uppenbart var inte det på den tiden. Detta djupt rotade stam tabu bröts genom detta äktenskap, precis som Gud hade avsett.
För att detta oantastligt skulle vinna auktoritet för framtida generationers muslimer, så var profeten själv tvungen att bryta detta tabu. Det är ytterligare ett betydelsefullt exempel på hans djupa tro att han gjorde som han blev tillsagd, och befriade sitt folk från en rättslig fantasi som innehöll en vinklad realitet.
Juwayriya bint Harith som var dotter till Harith, ledare för det besegrade Bani Mustaliq, tillfångatogs under en militärkampanj. Hon hölls fången tillsammans med andra medlemmar av sin stolta familj och andra i hennes stam bland ’vanligt folk’. Hon var mycket olycklig när hon togs till profeten (fred vare med honom), för hennes släkt hade mist allting och hon kände ett djupt hat och fiendskap gentemot muslimerna.
Profeten förstod hennes sårade stolthet, värdighet och lidande; ännu viktigare han förstod hur han skulle handskas med detta på ett effektivt sätt. Han gick med på att betala hennes lösen, frigav henne och bad henne att gifta sig med honom.
När Ansar och Muhajirun nu insåg att Bani Mustaliq stod i en relation till profeten genom detta giftermål, frigav dom ca 100 familjer som ännu inte givits lösen för. En så ärad stam kunde inte tillåtas att förbli i slaveri. På detta sätt vanns hjärtat hos Juwayriya och hennes folk.
Dessa 100 familjer välsignade äktenskapet. Genom hans hängivna klokhet och generositet, så vände profeten (fred vare med honom) ett nederlag för några till seger för alla, och vad som hade varit fiendskap och förtvivlan blev istället vänskap och glädje.
Safiyya bint Hayayy var dotter till hövdingen för den judiska stammen i Khaybar, som hade övertalat Bani Qurayza att bryta avtalet med profeten (fred vare med honom). Från sina tidiga dagar hade hon sett sin familj och anhöriga motsätta sig profeten (fred vare med honom). Hon hade mist sin far, broder och man i krig mot muslimerna och tillfångatogs så småningom av dem.
Attityden och handlingarna som gjordes mot hennes familj och anhöriga kan ha varit orsak till hennes djupa önskan att söka hämnd. Tre dagar före profeten (fred vare med honom) nådde Khaybar, drömde hon om en brilliant måne som kom ut från Medina, som rörde sig mot Khaybar, och ramlade i hennes famn.
Hon sa senare: ’’När jag tillfångatogs, började jag hoppas att min dröm skulle bli sann.’’ När hon fördes inför profeten (fred vare med honom) som fånge, befriade han henne och erbjöd henne att förbli judinna och att återvända till sitt folk, eller att omfamna Islam och bli hans fru. ’’Jag valde Gud och Hans budbärare.’’ sa hon. Kort efter det gifte de sig.
Upptagen i profetens hushåll, bevittanade hon i första hand muslimernas förfining och tillmötesgående. Hennes attityd till sina tidigare upplevelser förändrades, och hon kom att uppskatta den stora äran av att vara profetens fru.
Som ett resultat av äktenskapet, så förändrades judarnas attityd eftersom det gav dom möjlighet att lära känna profeten (fred vare med honom) på närmare håll. Det är värt att notera att sådana nära band mellan muslimer och icke muslimer kan bidra till att bättre förstå varandra och att på det sättet etablera en gemensam respekt och tolerans som social norm.
Sawda bint Zam’ah ibn Qays var änka till Sakran. De var bland de första som omfamnade Islam, de hade emigrerat till Abyssinine för att undkomma meckanernas förföljelse. Sakran dog i exil, och lämnade sin fru fullständigt utblottad. För att vara henne behjälplig, även om profeten själv hade det svårt så gifte han sig med henne. Äktenskapet inleddes ett flertal år efter Khadijas död.
Hafsa var dotter till ’Umar ibn al-Khattab, den kommande framtida andra kalifen. Denna goda kvinna hade förlorat sin man, som emigrerade till både Abyssinien och Medina, där han blev dödligt sårad under ett krig för Guds skull. Hon förblev ensam för ett tag. ’Umar önskade äran och välsignelsen att vara nära profeten i den här världen och i den nästa. Profeten ärade den önskan genom att gifta sig med Hafsa för att skydda och hjälpa dottern till hans trogne lärljunge.
Givet ovanstående fakta, är det klart att profeten (fred vare med honom) gifte sig med dessa kvinnor av olika orsaker: för att hjälpa dom ur deras hjälplöshet eller kvinnor som levde under svåra omständigheter, för att trösta och ära de som var arga och kände sig utanför, för att föra samman tidigare fiender och därmed skapa harmoni, för att vinna vissa enastående begåvade män och kvinnor till Islam.
För att etablera nya normer i förhållanden mellan människor inom det förenade broderskapet i tron på Gud, och att ära med familjeband de två män som var de första ledarna i det muslimska samfundet efter hans död. Dessa äktenskap hade inget att göra med eftergivenhet emot sig själv, personliga önskemål, eller lust.
Med undantag för A’isha så var alla profetens fruar änkor, och alla hans äktenskap efter det med Khadija ingicks när han redan var en gammal man. Långt ifrån att vara självtillfredsställande så var dessa äktensakp tecken på självdisciplin.
En del av den disciplinen var att förse varje fru noggrant med rättvisa, att dela rättvist varje skral resurs som han gav dem för deras uppehälle, för deras anpassning och deras underhåll. Han delade också sin tid jämlikt mellan dem, och såg dem och behandlade dem med jämlikhet när det gällde vänskap och respekt. Det faktum att alla hans fruar kom bra överens med varandra är inte en liten bedrift för hans geniala sätt att skapa fred och harmoni. Med var och en av dom var han inte bara en försörjare utan också en vän och följeslagare.
Antalet fruar som profeten hade var en dispens endast för honom. En del av meriterna och visdomen i detta, så som vi förstår dem, har förklarats. Alla andra muslimer är tillåtna maximalt fyra fruar vid ett och samma tillfälle. När uppenbarelsen om begränsat månggifte kom, hade profetens äktenskap redan ingåtts. Efter det gifte han sig inte med några andra kvinnor.
Källa: Fethullah Gulen
(översättning till svenska av syster umm Zakaria)
http://www.islam-svarar.net/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar