Att vara kaxigt påläst vid läkarbesök

 

Att vara kaxigt påläst vid läkarbesök

 

Professor Görans Sjöbergs krönika

 

Att vara kaxigt påläst vid läkarbesök

Med tanke på min synnerligen allvarliga hjärtsjukdom sedan 1999 och att jag då tog avstånd från både all medicinering och även tackade nej till en bypassoperation, och istället satsade på hälsokost (framförallt  åkte alla snabba kolhydrater och margarinet ut) och med måttlig men regelbunden motion som att cykla till jobbet varje dag så har jag nog varit betraktad som en ovanligt ”kaxig” person av sjukvården. Sedan 2009, då min fru blev allvarligt sockersjuk, har vi kört en stenhård kamp för att nolla kolhydraterna i vår kost förutom lite spenat och salladsblad och jag har därför blivit en ännu mer kaxig patient. 

 Dessutom har jag under de senaste åren gått på djupet för att förstå sambanden mellan kost och hälsa och är därför ganska ”påläst” som jag brukar säga.

Min stackars företagsläkare har drabbats hårt av detta. Sedan hjärtkliniken slutade kalla mig till fler årliga efterkontroller 2005 har jag då och då uppsökt företagshälsovården för att kontrollera blodvärden och då alltid hamnat i livliga diskussioner kring kost och hälsa eftersom läkaren där var helt övertygad om att min kost helt enkelt var ”horribel”. När jag första gången visade honom en bild på en typisk frukost/lunch med fyra ägg och några korvskivor som simmade i flott i en stekpanna så utbrast han spontant att ”Så KAN man inte äta!”.  Nå – mina blodvärden var alltid bra utom vid ett tillfälle då jag fått en allvarlig tandrotsinfektion och mitt LDL-värde var över ”gränsvärdet”. Han blev verkligen upprymd. 

”Där ser du hur det går om man håller på så där!” sa han. Jag kontrade med en föreläsning om tandbakteriernas roll vid kärlsjukdom och genom att låna ut Uffe Ravnskovs böcker om kolesterol till honom så att han kunde läsa på ordentligt. Tidigare hade jag också köpt Gary Taubes ”Good Calories & Bad Calories” för att utbilda honom men jag tror knappast att han läst boken ordentligt. Det är förstås svårt att lära gamla hundar sitta. När tandroten blev utdragen och infektionen lugnat sig lugnade sig både LDL-värdena och min företagsläkare.  Jag släpade också alltid med honom som ”opponent” på de föreläsningar jag höll på företaget om LCHF och detta skapade förstås lite extra spänning som gjorde det hela livligare. 

De igensatta kärlen i hjärtat kommer, trots strikt LCHF, nog aldrig kunna öppna sig igen, de har de ju inte gjort på 14 år men genom fysisk ansträngning så kan hjärtat bilda nya s.k. kollaterala kärl som ett sätt för kroppen att reparera sig själv. Eftersom jag får så kallad kärlkramp vid ansträngning och att denna inte verkar bli bättre så har jag nu bestämt mig för att få en grundlig undersökning igen och började därför med ett besök på vårdcentralen för att starta processen. Mitt besök lades klokt nog i samband med att en hjärtläkare fanns på plats.

Nu var denna läkare förstås en ny bekantskap så det gällde att presentera sig på ett snabbt och bra sätt. Eftersom skrivandet är en del av forskarvardagen så bestämde jag mig för att själv skriva ett underlag för bakgrundsbeskrivningen åt läkaren, den så kallade anamnesen (sjukdomshistorien), så han skulle slippa att skriva denna journalanteckning helt ur minnet från diskussionen med sin patient för då blir det ofta fel som jag noterade då jag såg mina journaler från 1999. Dessutom tog jag fram ett antal bilder från mina föreläsningar för att ha som diskussionsunderlag och detta material fick han en halvtimme innan vi träffades.

Alla är vi olika så man vet ju aldrig hur ett möte med en okänd läkare kan sluta. Det är ju frågan om attityder från båda håll men det hela ”gick bra” dels för att han var hjärtspecialist och dessutom inte nyutexaminerad. Att jag var ett ”speciellt” fall förstod han förstås direkt eftersom jag hade gått min egen väg redan 1999 och struntat i de rekommendationer och mediciner man hade föreskrivit. 

Det är därför helt naturligt att han var avvaktande men insåg förstås att jag uppenbarligen knappast var mottaglig för mediciner och han var på inget sätt påstridig. Dessutom hade vi en intressant diskussion om blodtryck och han kunde inte heller på något sätt förklara att höga blodtryck skulle vara någon direkt ORSAK till någon sjukdom och när jag frågade honom varför man behandlar det höga blodtrycket som uppenbarligen då måste vara en del i kroppens eget försvar så var det uppenbart att han aldrig ens hade tänkt en sådan tanke men han är ju förstås inte ensam inom vårdapparaten. 

Däremot berättade han att man tidigare för strokepatienter direkt sänkte blodtrycket med mediciner, men har idag på grund av dåliga erfarenheter backat på detta, helt enkelt för att hjärnan får sämre blodförsörjning när trycket sjunker. Sådant resonemang stämmer med min egen syn på fysik och kemi. Han erkände också öppet att mycket inom vården handlar om tro snarare än vetenskap. Däremot tyckte min fru som var med att han nog borde ha fått fler ”sylar i vädret”.

Nå – är man påläst så är man och jag fick som jag ville. Inga recept på mediciner men en ordentlig remiss till hjärtkliniken för en grundlig ny utredning.

 http://annikadahlqvist.com/2013/01/12/att-vara-kaxigt-palast-vid-lakarbesok/