Två män som både var jättesjuka låg i samma rum i sjukhuset. En av männen hade tillåtelse att sitta upp en timma per dag för att avvattna vätskan i hans lungor. Denne mannens säng låg intill rummets enda fönster. Den andra mannen fick spendera alla sina dagar raklång på sängen. De både männen talade i timmar utan slut. De pratade om sina fruar, familjer, deras hem, deras jobb, deras involvering i militärtjänstgöring samt vart de varit på semester. Och varje dag när mannen vid fönstret kunde sitta uppe och titta ut genom fönstret brukade han spendera tiden på att beskriva allt han kunde se genom fönstret för sin vän. Den andre mannen började leva de timmarna då hans vän beskrivade den yttre världens aktivitet och färger för honom. Fönstret låg mot en väldigt fin park med en vacker sjö. Ankor och svanar lekte i sjön medan barnen seglade deras modell båtar. Unga älskare trevade hand i hand. Gamla fina träd prydde synen och en vacker utsikt över stadens horisont.
Då mannen vid fönstret beskrev all detta i en utomordentlig detalj, kunde mannen som låg i andra sidan rummet blunda och fantisera bilderna. En varm eftermiddag beskrev mannen vid fönstret en parad som passerade. Även om den andra mannen inte kunde höra bandet kunde han fantisera detta då mannen vid fönstret beskrev detta så livligt. Då plötsligt fick han en ondskefull tanke. Varför skulle den andre mannen själv få njuta av behagelse då han ser allt medan han själv inte får se något? Det verkade inte rättvist. Men vid första tanke skämdes mannen. Men då dagar och nätter passerade och han missade flera vyer, undergrävdes hans avundsjuka till förbittring och gjorde honom snart sur. Han började grubbla och han fick svårt att sova. Han borde vara vid fönstret - det var den enda tanke som kontrollerade hans liv nu. Sent en natt när han låg och stirrade framför sig, började mannen vid fönstret att hosta. Han höll på att kvävas av vätskan som fanns i hans lungor. Den andre mannen låg och tittade i det mörka rummet medan mannen vid fönstret sträckte sig mot knappen för att kalla på hjälp. Då han hörde detta från andra sidan rummet rörde han sig aldrig, han tryckte aldrig på sin knapp för att kalla på hjälp vilket antagligen skulle fått in sjuksköterskorna. Under loppet av fem minuster slutade hostandet och i samband med detta även andningen. Där var nu endast tystnad - dödlig tystnad. Följande morgon kom sjuksköterskan med vatten till dem. När hon såg den livlösa kroppen vid fönstret blev hon ledsen och kallade på sjukhusets skötare för att bära bort kroppen. Så fort som det verkade lämpligt frågade den andra mannen om han kunde flyttas närmare fönstret. Sjuksköterskan var glad över att kunna göra flyttet och efter det lämnade hon rummet. Sakta och plågsamt satte han sig upp med hjälp av armbågen för att ta sin första titt på utsidan av sjukhuset. Slutligen skulle han ha nöjet av att se allt själv. Han böjde sig lite över sängen för att titta ut. Det enda han såg var en blank vägg. Mannen frågade sjuksköterskan vad som kunde fått hans bortlidne vän att beskriva sådana vackra saker på utsidan. Sjuksköterskan svarade att mannen var blind och omöjligen kunnat se väggen. Hon sade: "Kanske ville han bara uppmuntra dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar